Att vara eller icke vara...

Skrev ett inlägg härom dagen som jag inte publicerade men kände för att göra det nu. Nu känns allting mkt bättre av någon anledning. Det har inte hänt nåt särskilt men ändå. Mycket märkligt det där. Är man lite halvt skitzo eller?

"Har en sån där jobbighetsklump i magen. Dels för att jag ligger efter med plugget som faen... Men sen även en cheerklump inför nästa år. Och över livet generellt.

Fick reda på igår att Katja flyttar från stan, det har ju varit prat om det men nu är det bestämt. Hon skulle va med och tävla stunt så nu är vi utan topp, och Micke ska bli pappa så han kanske inte kommer att vilja satsa så mkt tid på stuntet då så att vi kan tävla. Och jag själv är ju så jäkla sugen på att dra tillbaka till Australien och särskilt nu när Fatima och Olle kommer att åka, då har man ju sällskap.
Jag har alltid haft ångest över att lämna föreningen och lagen och särskilt stuntlaget eftersom vi har velat tävla så länge och det aldrig blivit av men nu kändes det som att vi verkligen skulle haft chansen att komma ut på mattan nästa år och om jag hade dragit så skulle det inte funkat...
Men nu så kanske vi ändå inte har något lag och chans att ta oss till tävling. Vilket  då gör att jag skulle kunna åka utan att ha dåligt samvete. För med Cougars löser det sig, det vet jag, har en plan där redan om det skulle vara så att jag åker.
Det är så jäkla svårt, va tusan det är ju värre än att ha familj, barn och häst. Man är ju mer låst med allt ansvar i en förening. Som det har varit har jag inte kunnat lämna allt för då har det rasat och jag kan inte ha på mitt samvete att bara för att jag vill en sak så drabbar det typ 30 andra. Därför är det så himla skönt att vi slagit ihop med Östersundsgymnasterna. Då vet jag att allt föreningsarbete fixas, allt praktisk med inbetalningar, anmälningar, träningstider osv.... Det enda jag behöver göra är att se till att alla lag har en tränare och sen kan man ju görs supermycket via nätet vilket land man än är i, thanx för dagens teknik!
Men det har varit så mycket bättre sen jag skaffade hjälp, Marina som är kassör gör ett superbra jobb och jag skulle aldrig klarat detta utan henne! Sen allt Micke o Cissi gör nu med kläder och allt runtomkring är en sån lättnad att slippa! Även om jag lägger mig i ibland och dom frågar saker så är ansvaret inte på mig längre och det är så skönt! Jag kan hjälpa till när jag behövs bara. Och Fatima har varit världens bästa, särskilt nu på slutet då jag verkligen behövt stöd. Är assorgligt att hon ska åka bort.....

Jag har drivit föreningen mer eller mindre själv nu i snart 4 år och jag börjar ärligt talat känna mig sliten. (Anna och Fatima, ni ska nu inte ta illa upp, ni har gjort massor för föreningen och mig och jag tror ni fattar vad jag menar♥) Skulle vara så himla skönt att få tänka bara på mig själv och bara göra det jag vill utan ett behöva bekymra mig för andra. Det skulle vara fantastiskt skönt att bara få vara en i laget och inget mer! Tänk att som Katja få flytta till en ny stad och hoppa in i ett lag och bara få va cheerleader! Awesome!

Allt känns just nu förvirrat, jobbigt och lite hopplöst. Jag vet ju inte vad jag vill! Känns som att jag aldrig kommer att "växa upp". I den här åldern förväntas man nästan att ha ett fast stabilt jobb, bra ekonomi, helst va förlovad, gift och ha barn oxå.... "

Ja så kändes det härom dagen. Och vilken dag som helst kommer det kännas så igen. Det är så jävla jobbigt att inte veta vad man vill! Det har alltid varit så mer eller mindre under hela mitt liv. Kommer jag någonsin att verkligen veta vad jag vill???




Ps. Är fortfarande förkyld och DET vill jag iaf INTE vara, det vet jag!






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0